bendix

Snön låg kvar hela februari.

Min bästa vän Helena och jag skulle på fotvård veckan innan hennes planerade kejsarsnitt, men på vägen dit ringde dagis. Blivande storebror Alex hade blivit sjuk...
Pappa Henke fick stanna hemma och vabba Alex när Helena på fredagen var på genomgång och undersökning inför snittet. Inte kul att gå själv, tyckte jag. Så jag följde med.

Spännande att vara med som sällskap när jag inte ens kunde gå sidledes genom en dörr utan att slå i min höggravida mage. Några frågande blickar fick vi nog. Kanske vi var ihop och inte kunnat enats om vem som skulle få vara gravid och därför skaffat varsin?
I vart fall var det mycket lärorikt och intressant att få veta så mycket om snitt. Vi skojade om att jag nu var förberedd om det skulle bli problem vid min förlossning.

Dagen innan snittet var Alex en sväng på akuten för att kolla att han inte var allvarligt sjuk.
Det sa man att han inte var.
Det gick bra att föda syskon dagen efter.

Alex kom till oss på "dagen D" och var riktigt febrig, hostig & dålig.
Men han åt ändå lite och lekte en del under dagen.
Charlie kunde anlända utan problem till sina båda föräldrar som i lugn och ro fick fokusera på honom.
En dag i alla fall...

Morgonen efter var Alex nämligen så dålig så vi fick möta pappa Henke på akuten där dropp sattes in- efter tio försök och lika många panikattacker!
Han var så sjuk, lilla plutt! Som nu var storebror!

Jag sällskapade Helena på BB under dagen och efter många om och men konstaterades RS och lunginflammation på Alex!
Han och Henke fick läggas in, utan att träffa Helena eller Charlie såklart.
Helena var nysnittad och behövde hjälp med allt.
Jag var redan där- så jag flyttade in!

På natten svullnade mitt ena ben, så jag fick ligga på förlossningen några timmar för en koll.
Några köriga dagar var det allt.
Lustig känsla att gå runt på BB-avdelningen med bara mina vanliga gravidkrämpor. De andra var ju nyförlösta där och hasade runt därefter- så jag såg ju oförskämt pigg ut i jämförelse- kul att göra det för omväxlings skull.

På min nästa barnmorskekontroll hade jag en del i min journal att förklara, bla varför jag redan legat på BB!
Oj, helt plötsligt låg bebisen kanske felvänd!
Jag fick gå upp till läkaren för ultraljud direkt, men blev ombedd att fundera på alternativen redan då.
Prova att föda i sätesbjudning (inte så tilltalande) eller att planera in ett snitt (fan, jag ville ju föda "normalt").
Pest eller kolera, tyckte jag.
Bebisen ligger rätt, tyckte Dr Alm- skönt!
Men ändå, om ett snitt blivit aktuellt så var jag ju i alla fall en väldigt erfaren oerfaren, tack vare Helena...

Dags att sluta tänka på bebis i ett par dagar.

Det var nu det gällde.
Rättegång.
Ni som vet, ni vet.
Ni andra: en tuff tvist ang dolda fel. Mycket pengar inblandat. Vi är kärande och alltså per automatik i underläge.

Rättegången varade i två dagar.
Jag satt ner konstant i två dagar, två veckor före beräknad födsel.
Det gjorde ont. Både i kroppen och själen.
Tänk att någon kan ljuga så bra.
Tänk att veta att man har rätt men inte bli trodd.
Tänk vad glada vi var när vi kom hem.
Glada att allt faktiskt bara handlar om pengar, inte frihet, trygghet eller vårdnad.
Om vi inte tänkte på det sättet så skulle vi gå under.

Samma vecka begravdes Jan.
Det var fint och värdigt.
Stilla och sorgligt.
Jag såg Mattis begrava sin far och mindes så väl hur det kändes att göra det...

Världen kändes inte rättvis då.
Enda sättet att hantera det var att tro på något.
Jag valde att tro att livet är fyllt av vissa förutbestämda delar lycka och olycka.
Det kan komma i ojämna doser, men i slutändan råder balans.
På så sätt kan man i de svåraste stunder se framåt och tänka "vad lycklig jag ska bli".

Efter pappa gick bort fick jag min lycka i Rikard, Freja och Max.
Med jämna mellanrum sticker ödet åt mig en rättegång, sjukdom eller förlust av någon nära.
Är det "priset" för att jag är så lycklig med min familj??
Sjukt att tänka så ju, men kanske...

De sista dagarna i februari gick åt till att vänta på Tingsrättens dom...
...som kom i mars.

Over and out,
//L