bendix

Året inleddes en snöig lördag.

Dagen gick i trötthetens tecken efter nyårsfirandet med Anna, Magnus och Kalle.
Vissa var mer trötta än andra. En var gravid och trött pga tjockhet- hade varit lite glammigare om det berodde på champagneintag, men inte då. Tjock var ordet...

Stockholm var snötäckt hela januari och vi hade inte haft ihållande snö så här länge på trettio år!

Vi firade vår tredje bröllopsdag.

Arvids lillebror Edvin föddes. Mamma heter Linda och är en Värmdö-vän till mig som jag träffat genom Helena.

Jag gjorde min sista termin på SIH, där jag senare under året examinerades som Internationell Redovisningsekonom.
I januari gjorde jag praktik på AVR (började i november), vilken var tänkt att vara tom maj, men med anledning av graviditeten skulle jag bara stanna månaden ut och sedan skriva på mitt exjobb tills bebis kom.

Såhär i efterhand kan man vara nöjd med upplägget eftesom mina dagar aldrig varit så fulltecknade som under denna period- men det hör till februari och mars, så det får ni läsa om sen...

Tänker nu skriva om något väldigt privat, inte för att jag vill lämna ut någon, utan för att det som hände i januari kom att påverka mig och mitt liv så mycket- trots att jag bara är dotter till den det verkligen hände.

Helt plötsligt blev min mamma dålig, såpass att jag åkte till henne sent på kvällen.
Morgonen efter, på vårdcentralen, tittade läkaren på henne och frågade om hon hade diagnostiserats för sin Pakinson. 

Va, vadå???!!!

När hon förklarade vad hon såg föll mycket på plats för både mig och mamma.
Min mamma hade haft Parkinson i flera år utan att behandlas för det!
Symptomen var uppenbara, men ingen på VC hade tidigare sett sambandet- vilket faktiskt är under all kritik.

Det gick fort nu.
Träffa Neurolog, få diagnos, medicineras- och däremellan kommer dödsångesten!

Hur hanterar man alla känslor??
Vem tröstar vem?
Hur kliver man på ett skenande tåg tillsammans, utan att falla eller puttas?
- Ett tåg som ingen ändå vill åka med på.
Hur tröstar man sin mamma när man bara vill skrika av rädsla att förlora henne?

Ingen kunde säga om hon skulle blir såpass dålig att sjukdomen kommer hinna före hennes naturliga åldrande och dess följder...
Det enda säkra är att man inte kan bromsa sjukdomen.
Man kan medicinera symptomen och på så sätt känna sig bättre än man gjort på flera år- och den känslan kan hålla i sig i många år.

Men, det kommer dagar då man inte kan resa sig ur sängen.
Det kommer gånger då benen inte följer hjärnans signaler och stannar mitt i ett steg så man faller handlöst.
Det kommer tillfällen då man inte kan få händerna att sluta darra.

Och stunderna på dagarna då kroppen inte lyder hjärnan kommer att bli längre och längre.
Det vet vi.

Jävlahelvetsskit att se sin mamma så ledsen och hjälplös!!!
Inga ord junde ju ändra fakta.
Nu var det så här.

Innan detta hann landa hos någon av oss hände det ofattbara.

Min mammas föredetta man, dvs min styvfar, Jan blev sjuk.

Han hade varit dålig sen nyår och legat på SÖS.
De två sista veckorna i januari låg han på HSB´s vårdboende.
Vi hälsade på honom samma måndag som mamma fick sin diagnos- han var dålig och varken åt eller drack.
Morgonen en vecka senare fanns han inte mer.

Jan dog!
Bara sådär.
Natten mellan lördag och söndag satt jag hos sonom hela natten. Redan då hade man sagt att uttorkningen gått så långt så organen inte skulle orka.
Det var fråga om timmar.
Och jag tycker inte att man får dö ensam- så vi satt där, min styvbror mattis och jag.

På måndagmorgonen var det över, och jag hann inte dit!
Men jag var där innan- och det känns ändå på något sätt skönt.

Året inleddes tungt...

Over and out,
//L