Max lär sig sitta
2011-10-06 / 00:41:39
Det här är historien om hur det är att vara andrabarn- född i skuggan av någon som redan gjort allt det där som man nu själv ska lära sig...
En dag, lite innan Max fyllde fem månader, hade jag (som vanligt på den tiden) något stressigt för mig och satte därför snabbt ner Max i liggvagnen för att få fria händer.
Han föredrog sen länge att sitta med ryggen mot kortsidan istället för att ligga ner, men vi hade kvar liggdelen för att han vid vila skulle få ligga utsträckt som i sin säng.
Hur som helst.
När jag strax därefter tittade till honom så visade det sig att jag inte satt honom med stöd, utan mer mitt i vagnen, ja ni fattar.
Där satt han och satt som om han aldrig hade gjort annat.
Antagligen hade han dessutom kunnat detta ett tag, för då han tappade balansen så hittade han själv tillbaka och räddade sig från att välta.
Fint.
Han kunde sitta själv.
Undrar hur länge han kunnat det.
Bästa mamman hade inte ens märkt att han lärt sig.
Hade visst glömt kolla.
Lite annorlunda mot Freja, med henne kollade man säkert vare dag om hon kunde...
Min duktiga, självlärande, kille!
Som en liten tröst visade det sig att jag inte var ensam.
Charlie hade gjort samma sak utan att hans mamma Helena märkt något.
Jag berättade nämligen om hur hemsk jag var varpå hon sa att Charlie ännu inte kunde sitta.
Joho, sa jag. Det kan han säkert, du har nog bara glömt kolla.
Samma eftermiddag satt Charlie själv på filten när storasyskonen gungade!
Dessutom ringde Charlies pappa mitt i allt.
När de lagt på frågade jag om hon berättat om Charlies nya färdigheter- det hade hon såklart glömt att göra.
När storebror Alex lärde sig sitta skickade hon nog en film till stolta pappan...
Välkomna till världen våra älskade, efterlängtade andrabarn!
Ni är inte "andra" som i tvåa på kärleksskalan.
Ni är heller inte "andra" som i vårt andra intresse.
Ni är nog "andra" som i att allt ni gör för första gången är det för oss andra gången vi upplever!
Men lugn!
Vi älskar er minst lika mycket ändå.
Är säkert bara mindre neurotiska mammor som låter er utvecklas i er egen takt.
Over and out,
//L
En dag, lite innan Max fyllde fem månader, hade jag (som vanligt på den tiden) något stressigt för mig och satte därför snabbt ner Max i liggvagnen för att få fria händer.
Han föredrog sen länge att sitta med ryggen mot kortsidan istället för att ligga ner, men vi hade kvar liggdelen för att han vid vila skulle få ligga utsträckt som i sin säng.
Hur som helst.
När jag strax därefter tittade till honom så visade det sig att jag inte satt honom med stöd, utan mer mitt i vagnen, ja ni fattar.
Där satt han och satt som om han aldrig hade gjort annat.
Antagligen hade han dessutom kunnat detta ett tag, för då han tappade balansen så hittade han själv tillbaka och räddade sig från att välta.
Fint.
Han kunde sitta själv.
Undrar hur länge han kunnat det.
Bästa mamman hade inte ens märkt att han lärt sig.
Hade visst glömt kolla.
Lite annorlunda mot Freja, med henne kollade man säkert vare dag om hon kunde...
Min duktiga, självlärande, kille!
Som en liten tröst visade det sig att jag inte var ensam.
Charlie hade gjort samma sak utan att hans mamma Helena märkt något.
Jag berättade nämligen om hur hemsk jag var varpå hon sa att Charlie ännu inte kunde sitta.
Joho, sa jag. Det kan han säkert, du har nog bara glömt kolla.
Samma eftermiddag satt Charlie själv på filten när storasyskonen gungade!
Dessutom ringde Charlies pappa mitt i allt.
När de lagt på frågade jag om hon berättat om Charlies nya färdigheter- det hade hon såklart glömt att göra.
När storebror Alex lärde sig sitta skickade hon nog en film till stolta pappan...
Välkomna till världen våra älskade, efterlängtade andrabarn!
Ni är inte "andra" som i tvåa på kärleksskalan.
Ni är heller inte "andra" som i vårt andra intresse.
Ni är nog "andra" som i att allt ni gör för första gången är det för oss andra gången vi upplever!
Men lugn!
Vi älskar er minst lika mycket ändå.
Är säkert bara mindre neurotiska mammor som låter er utvecklas i er egen takt.
Over and out,
//L
Kommentarer!
