bendix

 

Hon kom till oss en vinterdag och skulle stanna livet ut, som den familjemedlem hon var.

Vi tränade mycket, och lydig hann hon bli.

Hon skulle tävla i olika bruksgrenar och visade tidigt stor talang.

Hon var så klok- När Max började försöka sig på våra spiraltrappor här hemma märkte Nora gensat att han inte fick det och föste försiktigt ner honom.

Max var en krypande matmaskin när Nora kom till oss- man kunde alltid slicka av nåt gott från hans ansikte. Han försökte krypa undan men hon var snabbare.

Han stannade och puttade bort henne men så fort han satte ner sina händer för att krypa vidare var hon där.

Max ställde sig då upp, puttade bort henne, sa "Näee" och tog sina första steg för att aldrig mer krypa igen.

Vi har delat mycket med Nora på kort tid.

 

Bara sju månader gammal råkade Nora ut för en olycka med benbrott som följd.

Skadan gick inte att laga så hon fick somna in för evigt.

Vi sörjer henne fortfarande mycket och när Max ser en hund lyser han upp som en sol och vill bara klappa. Stackarn, han minns ju inte ens varför han gillar hundar, så liten som han var då Nora fanns.

 

När vi berättade för Freja att Nora gått bort sa vi att hon nu var hos morfar i himlen.

Sorgset frågade hon då om Nora också var med Mordax

(våra vänners hund som gått bort nåt halvår tidigare).

Javisst, svarade jag. Nora och Mordax leker med varandra nu och har det jättebra.

Funkade inte riktigt. Freja undrade skeptiskt hur Nora skulle kunna leka med brutet ben!

Kanske inte läge då att förklara att himlen bara är ett trevligt påhitt för att kunna acceptera döden lättare?!