bendix

Snön låg kvar hela februari.

Min bästa vän Helena och jag skulle på fotvård veckan innan hennes planerade kejsarsnitt, men på vägen dit ringde dagis. Blivande storebror Alex hade blivit sjuk...
Pappa Henke fick stanna hemma och vabba Alex när Helena på fredagen var på genomgång och undersökning inför snittet. Inte kul att gå själv, tyckte jag. Så jag följde med.

Spännande att vara med som sällskap när jag inte ens kunde gå sidledes genom en dörr utan att slå i min höggravida mage. Några frågande blickar fick vi nog. Kanske vi var ihop och inte kunnat enats om vem som skulle få vara gravid och därför skaffat varsin?
I vart fall var det mycket lärorikt och intressant att få veta så mycket om snitt. Vi skojade om att jag nu var förberedd om det skulle bli problem vid min förlossning.

Dagen innan snittet var Alex en sväng på akuten för att kolla att han inte var allvarligt sjuk.
Det sa man att han inte var.
Det gick bra att föda syskon dagen efter.

Alex kom till oss på "dagen D" och var riktigt febrig, hostig & dålig.
Men han åt ändå lite och lekte en del under dagen.
Charlie kunde anlända utan problem till sina båda föräldrar som i lugn och ro fick fokusera på honom.
En dag i alla fall...

Morgonen efter var Alex nämligen så dålig så vi fick möta pappa Henke på akuten där dropp sattes in- efter tio försök och lika många panikattacker!
Han var så sjuk, lilla plutt! Som nu var storebror!

Jag sällskapade Helena på BB under dagen och efter många om och men konstaterades RS och lunginflammation på Alex!
Han och Henke fick läggas in, utan att träffa Helena eller Charlie såklart.
Helena var nysnittad och behövde hjälp med allt.
Jag var redan där- så jag flyttade in!

På natten svullnade mitt ena ben, så jag fick ligga på förlossningen några timmar för en koll.
Några köriga dagar var det allt.
Lustig känsla att gå runt på BB-avdelningen med bara mina vanliga gravidkrämpor. De andra var ju nyförlösta där och hasade runt därefter- så jag såg ju oförskämt pigg ut i jämförelse- kul att göra det för omväxlings skull.

På min nästa barnmorskekontroll hade jag en del i min journal att förklara, bla varför jag redan legat på BB!
Oj, helt plötsligt låg bebisen kanske felvänd!
Jag fick gå upp till läkaren för ultraljud direkt, men blev ombedd att fundera på alternativen redan då.
Prova att föda i sätesbjudning (inte så tilltalande) eller att planera in ett snitt (fan, jag ville ju föda "normalt").
Pest eller kolera, tyckte jag.
Bebisen ligger rätt, tyckte Dr Alm- skönt!
Men ändå, om ett snitt blivit aktuellt så var jag ju i alla fall en väldigt erfaren oerfaren, tack vare Helena...

Dags att sluta tänka på bebis i ett par dagar.

Det var nu det gällde.
Rättegång.
Ni som vet, ni vet.
Ni andra: en tuff tvist ang dolda fel. Mycket pengar inblandat. Vi är kärande och alltså per automatik i underläge.

Rättegången varade i två dagar.
Jag satt ner konstant i två dagar, två veckor före beräknad födsel.
Det gjorde ont. Både i kroppen och själen.
Tänk att någon kan ljuga så bra.
Tänk att veta att man har rätt men inte bli trodd.
Tänk vad glada vi var när vi kom hem.
Glada att allt faktiskt bara handlar om pengar, inte frihet, trygghet eller vårdnad.
Om vi inte tänkte på det sättet så skulle vi gå under.

Samma vecka begravdes Jan.
Det var fint och värdigt.
Stilla och sorgligt.
Jag såg Mattis begrava sin far och mindes så väl hur det kändes att göra det...

Världen kändes inte rättvis då.
Enda sättet att hantera det var att tro på något.
Jag valde att tro att livet är fyllt av vissa förutbestämda delar lycka och olycka.
Det kan komma i ojämna doser, men i slutändan råder balans.
På så sätt kan man i de svåraste stunder se framåt och tänka "vad lycklig jag ska bli".

Efter pappa gick bort fick jag min lycka i Rikard, Freja och Max.
Med jämna mellanrum sticker ödet åt mig en rättegång, sjukdom eller förlust av någon nära.
Är det "priset" för att jag är så lycklig med min familj??
Sjukt att tänka så ju, men kanske...

De sista dagarna i februari gick åt till att vänta på Tingsrättens dom...
...som kom i mars.

Over and out,
//L

Året inleddes en snöig lördag.

Dagen gick i trötthetens tecken efter nyårsfirandet med Anna, Magnus och Kalle.
Vissa var mer trötta än andra. En var gravid och trött pga tjockhet- hade varit lite glammigare om det berodde på champagneintag, men inte då. Tjock var ordet...

Stockholm var snötäckt hela januari och vi hade inte haft ihållande snö så här länge på trettio år!

Vi firade vår tredje bröllopsdag.

Arvids lillebror Edvin föddes. Mamma heter Linda och är en Värmdö-vän till mig som jag träffat genom Helena.

Jag gjorde min sista termin på SIH, där jag senare under året examinerades som Internationell Redovisningsekonom.
I januari gjorde jag praktik på AVR (började i november), vilken var tänkt att vara tom maj, men med anledning av graviditeten skulle jag bara stanna månaden ut och sedan skriva på mitt exjobb tills bebis kom.

Såhär i efterhand kan man vara nöjd med upplägget eftesom mina dagar aldrig varit så fulltecknade som under denna period- men det hör till februari och mars, så det får ni läsa om sen...

Tänker nu skriva om något väldigt privat, inte för att jag vill lämna ut någon, utan för att det som hände i januari kom att påverka mig och mitt liv så mycket- trots att jag bara är dotter till den det verkligen hände.

Helt plötsligt blev min mamma dålig, såpass att jag åkte till henne sent på kvällen.
Morgonen efter, på vårdcentralen, tittade läkaren på henne och frågade om hon hade diagnostiserats för sin Pakinson. 

Va, vadå???!!!

När hon förklarade vad hon såg föll mycket på plats för både mig och mamma.
Min mamma hade haft Parkinson i flera år utan att behandlas för det!
Symptomen var uppenbara, men ingen på VC hade tidigare sett sambandet- vilket faktiskt är under all kritik.

Det gick fort nu.
Träffa Neurolog, få diagnos, medicineras- och däremellan kommer dödsångesten!

Hur hanterar man alla känslor??
Vem tröstar vem?
Hur kliver man på ett skenande tåg tillsammans, utan att falla eller puttas?
- Ett tåg som ingen ändå vill åka med på.
Hur tröstar man sin mamma när man bara vill skrika av rädsla att förlora henne?

Ingen kunde säga om hon skulle blir såpass dålig att sjukdomen kommer hinna före hennes naturliga åldrande och dess följder...
Det enda säkra är att man inte kan bromsa sjukdomen.
Man kan medicinera symptomen och på så sätt känna sig bättre än man gjort på flera år- och den känslan kan hålla i sig i många år.

Men, det kommer dagar då man inte kan resa sig ur sängen.
Det kommer gånger då benen inte följer hjärnans signaler och stannar mitt i ett steg så man faller handlöst.
Det kommer tillfällen då man inte kan få händerna att sluta darra.

Och stunderna på dagarna då kroppen inte lyder hjärnan kommer att bli längre och längre.
Det vet vi.

Jävlahelvetsskit att se sin mamma så ledsen och hjälplös!!!
Inga ord junde ju ändra fakta.
Nu var det så här.

Innan detta hann landa hos någon av oss hände det ofattbara.

Min mammas föredetta man, dvs min styvfar, Jan blev sjuk.

Han hade varit dålig sen nyår och legat på SÖS.
De två sista veckorna i januari låg han på HSB´s vårdboende.
Vi hälsade på honom samma måndag som mamma fick sin diagnos- han var dålig och varken åt eller drack.
Morgonen en vecka senare fanns han inte mer.

Jan dog!
Bara sådär.
Natten mellan lördag och söndag satt jag hos sonom hela natten. Redan då hade man sagt att uttorkningen gått så långt så organen inte skulle orka.
Det var fråga om timmar.
Och jag tycker inte att man får dö ensam- så vi satt där, min styvbror mattis och jag.

På måndagmorgonen var det över, och jag hann inte dit!
Men jag var där innan- och det känns ändå på något sätt skönt.

Året inleddes tungt...

Over and out,
//L

Hej mina vänner!

Mitt i särklass mest händelsrika år är snart till ända och det börjar bli dags för en sammanfattning...

Tänker mig att låta varje månad få ett inlägg, där både händelser och känslor får sin plats.
Bilder vill man väl ha också?
I så fall inga bilder från de två första månaderna, för de var faktiskt rätt jobbiga, så där finns inget att se.

Januari först då, coming up...

Over and out,
//L