bendix

En pågående konversation mellan mig och Freja i helgen har låtit ungefär såhär:

J: Freja, om några dagar ska du börja på dagis, kul va?
F: Nehej!
J: (tänker: Nä just det, barn gillar ju att säga nej om allt...)
...
J: På måndag ska vi leka med alla barnen på dagis, det blir roligt!
F: Nähä!
J: (tänker: Oj, skulle vara bättre med ett "ja" nu när det börjar närma sig)
...
J: Freja, ska vi träffa Emma (vår granntjej som går på samma dagis men på storbarnsavd) på dagis imorgon?
F: (tänker en stund) Freja vill inte!
J: (tänker: Korkat att fråga, gör ett påstående nästa gång du försöker få henne att vilja något)
...
J: (börjar svettas lite nu, en oskyldig konversation om hur kul dagis är verkar ha fått helt motsatt effekt...)
J: Imorgon ska du och mamma leka hela dagen, på dagis, det tycker jag ska bli roligt. Vill du också det?
F: Ja! På dagis! Träffa Emma då ox (betyder också)!
J: Eh, ja, just det... (jublar av lycka inombords) Vill du ropa på pappa och berätta det (trots att vi är mitt i läggningen)?
F: Pappaaa! Rikaaaard!
R: (tittar in i Frejas rum) Ja, vad är det?
F: Morron Feja gå ti gagis å leka Emma då, loligt!
R+J: (pustar ut och ser fram emot en inskolning då ungen i alla fall vet vart hon ska)

Strax därefter somnade hon, men innan dess hann hon förklara för mig att jag skulle bära henne till sängen som en liten bebis och att hon vill ha en lillasyster...

Det är härligt med barn som kan prata!
Då kan de ju säga vad de vill (-och inte vill)

/L